La lüna la piàns
mé me sènte emussiunada:
se l’è ü quàrt a l’è öna cüna,
mé ghe varde e stò
‘ncantada;
se l’è mèsa e la fà ciàr,
töt ol cél l’è ü bèl culùr:
se s’ ghe varda la te par
che la ‘nvide a fà l’amùr.
Quando pò l’è quase piéna
e l’è tonda, tonda, tonda
töt ol cél a l’ par ü mar
co i montagne a fàga spónda.
Ma l’otrér lé la pianzìa
e la gh’éra ü gran magù,
perché i òmegn i la spìa
e i ghe rüina i senterù.
Per sügàga i so gutù
gh’ó ‘mprestàt ol mé fassöl,
ma tat gròss ìa i lacrimù
che ó düsìt ciapà ü lensöl.